När det blev dags för första ultraljudet kom det fler och fler tankar kring att jag faktiskt är gravid. Det finns ett liv i min mage som alltmer kommer att växa och bli starkare. 

Med stor förvätan satt jag och min man och väntade på att det skulle bli vår tur hos barnmorkan. Vi gick in och jag fick lägga mig på en säng och lufta upp linnet. Sedan drogs en skärm framför mig och ultraljudet startade. 

Det kändes som en evighet innan de fann det lilla livet stående rätt upp i magen och såg ut, ja kanske inte som en bebis, utan snarare en alien, men ändå helt fantastisk och vacker. Vi vill inte ha reda på om det skulle bli en flicka eller pojke, utifall hon mot all förmodan skulle se det såhär tidigt. 

Beräknade förlossningsdatum blev på påskafton. Sista mars, den 31 2018 skulle det lilla livet titta ut, om det nu inte bestämmer sig för att komma tidigare.

När vi berättade för nära och kära att bebin mår bra och ser precis ut som den ska så började tankarna gå åt att bebin säkerligen skulle titta ut den 1 april. Några tippade på tidiagre och en del på ganska mycket tidigare, då jag själv är född en månad tidigt.

Lyckan var total när allt såg bra ut på ultraljudet! Nu var det bara att se fram emot nästa ultraljud i v. 18.

Fortsättning följer...

Att gå på öppna förskolan och träffa en massa andra bebisar visade sig vara hur kul som helst för min dotter. Först sitter vi tillsammns, alla mammor, pappor och bebisar och diskuterar olika saker. Det kan vara mat till de minsta, stresshantering eller barnsäkerhet, etc.. Efter diskusionern är det dags för favoriten, babymassage! 

Eller som min dotter hellre verkar att föredra, riva i underlägget och prata med alla andra samt rulla och försöka fånga sina fötter. Ja, vilket hon dessutom klarar av alldeles utmärkt! 

Å, hon är verkligen underbar! Det är precis som att ""jag tänker minsann inte visa att jag egentligen tycker om massage, utan leker mycket hellre med alla andra!"" 

Tänk att det har gått snart 6mån. och hon är i full gång med att försöka sitta helt själv (går några sekunder.) och sträcka sig efter sina leksaker, en och annan katalog eller varför inte muggen på bordet?!   

Många tankar dök upp i mitt huvud. Vad kommer att hända nu? Kan jag arbeta som jag gjort tidigare, eller kommer jag att känna av magen hela tiden?

Hmm... det är nog bäst att bara vara som vanligt och låta tiden gå.

Och tiden gick, jag arbetatde på som vanligt och berättade ingenting för mina kollegor. Ville gärna vänta tills et hade gått 12v. i alla fall. Så blev dock inte fallet. I vecka 10 kom jag på att det kanske vore bra att kontakta mödravården och bli inskriven. När jag ringde dit så undrade barnmorskan på i vilken vecka jag var, och jag berättade att jag var i vecka 10. "Va!" svarade hon, och sa "du är ju långt gången flicka lilla" (visst, tack för den kommentaren) "du måste komma in nu på kontroll."

Okej, tänkte jag och frågade när jag skulle komma. Redan veckan därpå fick jag en tid till barnmorskan jag hade pratat med i telefonen och jag var redan samma dag tvungen att berätta för kollegorna att jag skulle behöva ta semester en dag i nästa vecka då jag är gravid. 

I samma läge kom jag på att de hade fått reda på detta innanmin pappa hade fått reda på och innan min mamma och ja, nästan allihop. Många träffar med familjen blev inbokade för att berätta nyheten och där med var allt i rullning.

Efter första kontrollen så visade det sig att allt var bara bra med bebisen i magen. Vi ville inte veta könet på barnet då det inte spelar någon roll och vi ville dessutom inte skapa oss några eventuella fördomar redan från början.

Tiden sprang verkligen fram och jag arbetade på som vanligt, men många tankar i huvudet snurrade. Vad kommer att hända härnäst, jag menar med arbetet och hur kommer jag att må under graviditeten?

Fortsättning följer...

Under många år har jag önskat om att få bli mamma. Jag är idag 27år och mamma till en dotter på snart 6mån. Längtan har funnits innom mig sedan jag var 16år, men förstod då att jag inte var redo för alla förändringar det skulle innebära och dessutom så behövs det en man som vill ha barn med. Det är ju inte bara att skaffa en man och sedan få barn, utan det måste känns så rätt det bara kan innan ett nytt liv ska till. I alla fall enligt mig. 

En dag så träffade jag en man som var helt underbar. Tro det eller ej, men vi träffades via wordfued och började chatta mer än att spela och det visade sig att han bara bodde 8mil ifrån mig. Gissa om min och hans bil tillslut gick varm!

Efter ett tag så flyttade jag till en lägenhet som var betydligt närmre, då jag hade fått ett nytt jobb (är förskollärare) och et dröjde inte speciellt länge förrän jag ville flytta ihop med honom då vi båda kände att vi ville spendera våra liv tillsammans.

Månader svepte fram och min mens kom som den skulle, ända tills en månad då jag insåg att det var något som saknades. Vart har min mens tagit vägen?!? Iväg till apoteket och dagen därpå visades det finaste plusset jag någonsin sett. Med ett missfall i bakgrunden var det är det bästa som skett mig (förutom då att möta min man). 

Jag sknda in till sovrummet där gubben låg och väntade på vad resultatet skulle bli och vips låg vi där bredvid varandra och jag insåg ganska snart att; Oj, jag är gravid!! 

Fortsättning följer...

Freepik.com (tillåtet att ladda ner och använda bilder)